Svenska glaciärer
Kårsaglaciären
När Riksgränsbanan till Norge stod klar 1902 inleddes en blomstringstid för Abisko med omnejd. Turiststationen blev tidigt ett populärt resmål för kultureliten. Forskare hade dessförinnan intresserat sig för området och år 1913 flyttade Kungliga Vetenskapsakademien från sin rallarstuga vid Vassijaure till ett nybyggt hus nära Abisko Östra. Idag finns där en modern forskningsstation som från år 2010 drivs av den statliga myndigheten Polarforskningssekretariatet.
Statsgeologen Fredrik Svenonius arbetade med geologisk kartläggning, men i och med istidsteorins internationella genombrott på 1870-talet intog glaciärer en viktig del i hans arbete. I sin beskrivning av Kårsaglaciären i Svenska Turistföreningens årsskrift 1890 beskriver han hur isen ser ut, hur den rör sig i praktik och teori och han studerar även hur den eventuellt förändras med tiden. Det är en mycket insiktsfull skildring med förvånansvärt bra beskrivningar av exempelvis isrörelsens variationer i tid och rum. Han beskriver hur isens kristalluppbyggnad måste se ut samt att denna är kopplad till hur isen rör sig. Svenonius hade besökt glaciären 1884 och 1886 och gjorde avsmältnings- och isrörelsemätningar samt karterade frontläget. Drygt 20 år senare var han åter där inför sammanställningen av praktverket "Die gletscher Schwedens im Jahre 1908". Han konstaterade att frontläget var i stort sett detsamma som tidigare men det framgår av hans fotografier att isen hade vuxit sig mäktigare.
Från början av 1900-talet så blev Kårsaglaciären ett populärt utflyktsmål från Abisko Turiststation och det fanns en skriven guide att ta med sig, som var författad av Fredrik Svenonius. Glaciärfrontens läge karterades dessutom med jämna mellanrum från och med år 1909.
Under 1940-talet utförde Carl Christian Wallén, sitt doktorsarbete vid Kårsaglaciären (se bild 1). Det handlade om hur avsmältningsprocessen går till, dvs på vilket sätt massförlusterna vid glaciären kunde kopplas till klimatet. Wallén utförde även massbalansmätningar, även om det inte var just dessa som var huvudsyftet med hans arbete. Kårsaglaciären var helt enkelt inte lämpad för ett långsiktigt program av en glaciärs massbalans. En sådan studie skulle istället startas vid Storglaciären i Tarfaladalen i maj 1946, med en annan student, Valter Schytt, som huvudman. Han var också delaktig i massbalansmätningarna på Kårsaglaciären i början av 40-talet.
Valter Schytt beskriver målande, i Svenska Turistföreningens årsskrift 1963, hur han återvänder till Kårsaglaciären sommaren 1961 i syfte att justera höjdfel i två kartor som framställts somrarna 1943 och 1960. Vädret var uselt och i dimman går han fram till sin mätpunkt och så lättar det och det är så illa att glaciärtungan som han skulle mäta har smält bort och syns inte längre från mätpunkten. På mindre än 15 år hade frontens läge förskjutits flera hundra meter upp i dalen och det är med en uppgiven ton som han skildrar de kollosala massförluster som glaciären utsatts för (se bild 2).
Sedan dess har glaciärens utbredning karterats med jämna mellanrum och vi kan konstatera att glaciären idag upptar 25–30 % av sin utbredning för 100 år sedan. Motsvarande siffra för exempelvis Storglaciären i Kebnekaise är ca 80%. När jag betraktar glaciären idag så undrar jag stilla hur länge vi kan njuta av att se glaciäris i Kårsavagge. Med dagens klimat kommer den att bli en mycket liten glaciär som ligger på Kårsatjåkkas nordvägg med en glaciärfront ner mot Kårsavagges dalbotten.
Framtidens klimat kommer sedan att avgöra exakt hur mycket mindre den blir och det krävs inte särskilt mycket varmare klimat för att den ska försvinna. Den forna dalglaciären, som bl a fångade konstnären John Bauers fascination för hundra år sedan är bortsmält, men det finns ännu en liten glaciärrest långt inne i dalen. Det maximala isdjupet är idag ca 60 meter och det är just där isen från bergssidan når Kårsavagge. Glaciären är i övrigt brant och det finns gott om sprickor i isen så trots sin litenhet ska den fortfarande betraktas med respekt (se bild 3).
Bild 1. Kårsaglaciären i augusti 1948. Glaciären kännetcknades på denna tid av den stora mittmoränen och tillskottet av snö och is från Kårsatjåkkas nordsluttning. Foto Valter Schytt.
Bild 2. Året 1926 arbetade Hans W:son Ahlmann och O. Tryselius en sommar med karteringar av olika slag på den då 2,65 km2 stora Kårsaglaciären. De upprättade en topografisk karta över glaciären och de följde avsmältningsförloppet på isen under sommaren. Deras insats blev viktig för att han såg han att Kårsaglaciärens reaktion på den uppvärmning som skett i början av seklet inte var representativ för svenska glaciärer i allmänhet. Den reagerade starkare än flertalet andra, främst pga sitt topografiska läge. Passet mot Vassivagge öppnar för de hårda västvindarna som blåser bort snön istället för vad som är vanligt, att en bergvägg ger en läeffekt som ansamlar snö om vintern. Glaciären började smälta av både i öst och i väst. I figuren har glaciärens utbredning vid olika år lagts in med 1926-års karat som underlag.
Bild 3. Kårsaglaciärens front den 31 augusti 2011. Glaciären är alltjämt en imponerande syn även om den bara är en liten rest av vad som har funnits här.