Svenska glaciärer
Pårteglaciären
Pårteglaciären är en av Sveriges största glaciärer med sina ca 10 km2. Den ligger i Pårtemassivet i södra Sarek och den mynnar i en vid fjälldal som öppnar upp åt öster (se bild 1). Det har bedrivits olika typer av vetenskapliga studier på glaciären sedan slutet av 1800-talet. Då kallades den ibland även Luleavaggeglaciären. Glaciären ligger i en kall torr miljö sk lokalkontinentalt klimat. Den har liten massomsättning, är flack och rör sig långsamt och har riktigt dåliga förutsättningar för överlevnad i ett varmare klimat. Dagens klimat tillåter endast en glaciärstorlek som är knappt hälften av dagens utbredning och i ett varmare klimat förvärras läget ytterligare. Mellan åren 1963 och 2008 förlorade glaciären drygt 300 miljoner kubikmeter is och där frontläget låg 2008 var isen 110 meter tjock år 1963 (se bild 2). Pårteglaciären är i storleksordningen 150 meter tjock och är huvudsakligen kallgradig. Den ingår för närvarande en studie av hur temperaturfördelningen förändras som ett resultat av varmare klimat och snabb uttunning av isen. Syftet med studien kopplar mot hur en retirerande inlandsis påverkar underlaget och projektet finansieras av Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM).
Pårteglaciären saknar i hög grad frontmoräner. Det hänger delvis samman med glaciärens temperaturfördelning. Glaciären kan inte skjuta fram sitt frontläge utan att den har vuxit mycket i mäktighet först för att sedan flyta fram över ett fruset underlag. En annan bidragande orsak är att den senaste stora utbredningen av allt att döma är dess maximala Holocena utbredning, dvs år 1900 var glaciären större än den någonsin varit sedan istiden. Den förstörde säkert en del äldre små moräner, men inte ens i maximala skedet fick den till några större moräner (se bild 3a och 3b).
År 1911 byggdes ett meteorologiskt observatorium intill glaciären av Axel Hamberg som då var professor i geografi vid Uppsala universitet. Verksamheten hade påbörjats ett årtionde tidigare med att vissa instrument placerats på platsen, men observatoriet var i full drift med bemanning 1914-1918. År 1918 försvann en av fältassistenterna spårlöst. Han hette Manne Hofling och hade gått ner för att hämta förnödenheter nere vid samelägret i Pårek. Han vände sedan åter, men har sedan aldrig setts. Denna händelse fick en avgörande betydelse för den fortsatta driften, men var inte enda skälet till att verksamheten avvecklades. Därefter har platsen instrumenterats vid olika tillfällen och nu bedrivs temperaturmätningar i Stockholms universitets regi sedan 1993. Huset renoverades hårt kring 1990 vilket tyvärr innebar att all gammal inredning försvann (se bild 4).
Bild 1. Pårteglaciären sedd från öster den 13 augusti 2013. Foto Per Holmlund.
Bild 2. Pårteglaciärens uttunning mellan åren 1963 och 2008. Där fronten låg 2008 var isen drygt 110 meter tjock 45 år tidigare. Den bortsmälta isvolymen är lika stor som drygt 100 Cheopspyramider. I den mellersta nischen har isen inte förändrats alls under perioden vilket visar att den delen är i balans med vårt nuvarande klimat medan resten av isen tunnas ut. Med dagens klimatförhållanden kommer glaciären bli väsentligen mindre i utbredning och slutligen delas upp i några små glaciärer längst inne i nischerna. Figuren är framtagen av Marika Wennbom.
Bild 3. Pårteglaciärens förändring mellan 2 augusti 1976 och den 14 augusti 2008. Foto Per Holmlund.
Bild 4. Pårteobservatoriet den 14 augusti 2008. Foto Per Holmlund.