Den traditionella bilden av havets näringsväv bygger på en väldigt förenklad modell: Växtplankton som utför fotosyntes står för den primära produktionen av energi. Djurplankton (till exempel hoppkräftor och vattenlöss) äter växtplankton och blir i sin tur föda för mindre fiskar.

Idag vet vi att näringsväven i verkligheten är mycket mer komplicerad än så: majoriteten av livet i havet består varken av fiskar eller hoppkräftor, utan av mikroorganismer som är för små för att se med ögat. För hoppkräftor är encelliga protozoer, som ciliater och flagellater, lika viktig föda som växtplankton. Protozoerna livnär sig i sin tur av ännu mindre protozoer, encelliga växtplankton eller bakterier som är viktiga i flera av havens kemiska kretslopp.

Vi vet väldigt lite om flödet av energi och näring mellan olika mikroorganismer på taxonomisk nivå, vilka arter som är inblandade och vilka som är de viktigaste arterna för flödet av energi och näring till de högre nivåerna i näringsväven.

I vår forskning utvecklar vi moderna DNA-baserade metoder för att öka förståelsen av den mikrobiella näringsväven. Mikroorganismernas genetiska material kan användas som en streckkod för identifiering och kvantifiering. Med hjälp av den nya tekniken kan vi besvara frågor om havens ekosystem som vi tidigare bara kunnat gissa. Vem äter egentligen vem i mikrobernas värld? En näringsväv är inte någonting fixerat utan ett dynamiskt samspel mellan organismer.

En viktig frågeställning är till vilken grad olika typer av protozoer, genom att de betar av bakteriefloran, påverkar vilka olika typer av bakterier som finns kvar. Skiljer sig dessa samspel åt i olika typer av miljöer och hur förändras de över året? Och sist men inte minst, hur påverkar vi människor dessa grundläggande interaktioner som utgör havens osynliga majoritet?

För mer information:
Andreas Novotny, Institutionen för ekologi, miljö och botanik, Stockholms universitet