Stockholmarnas toalettbesök har påverkat vattenmiljöerna i stadens närhet ända sedan 1600-talet. Problemen har förstås blivit värre allteftersom staden vuxit. Riktigt besvärande blev det efter att vattentoaletterna börjat införas i början av 1900-talet, men innan avloppsreningsverken börjat byggas ut, vilket skedde först på 1930-talet.
Att näringsämnena i avloppsutsläppen orsakade övergödning i skärgården, med algblomningar som gjorde vattnet grumligt och svår syrebrist i bottenvattnet insåg man på 1960-talet. I början av 1970-talet infördes därför fosforrening på alla stadens reningsverk och vattenkvaliteten förbättrades.
Fosfor fortsatte att läcka ut i vattnet trots rening
Jakob Walve och hans kollegor har därför gjort en omfattande studie av hur fosfor flödat genom Stockholms skärgård ända sedan 1960-talet. – På bottnarna fanns dock en hel del fosfor kvar som fortsatte att läcka till vattnet, berättar Jakob Walve, som forskar i marinekologi vid Stockholms universitet. Sådana gamla synder, ofta kallad internbelastning, har orsakat många diskussioner i havsmiljösverige. Det är svårt att beräkna hur stor effekt sådana gamla fosforlager har, och det finns många olika åsikter om hur man lämpligast åtgärdar dem.
– Vi har använt ett omfattande underlag av mätdata insamlat på olika håll under lång tid. Därmed har vi noggrant kunnat beskriva och förstå vad som hänt.
Forskningen är ett resultat av Stockholms universitets långsiktiga samverkan med Svealands kustvattenvårdsförbund, där de flesta vattenvårdande organisationer i regionen ingår. Centralt för denna analys har varit en grundlig utvärdering av miljödata, främst från de stora reningsverken som drivs av Stockholm Vatten och Avfall och Käppalaförbundet.
Gamla fosforlager påverkar inte längre vattenkvaliteten
– Vi kan nu konstatera att, undantaget instängda områden som Brunnsviken, så påverkar de gamla lagren av fosfor på bottnarna i stadens närhet inte längre vattnets kvalitet. All den gamla fosforn har antingen följt med strömmarna ut till havs eller blivit begravd under nya lager av bottenmaterial. Dessa gamla synder är inte längre en bidragande källa till övergödningen i innerskärgården.
Det är resultat av stor betydelse för åtgärdsarbetet som just nu pågår i alla kommuner som gränsar till Stockholms innerskärgård. Alla vatten måste ha god status enligt EU:s vattendirektiv och arbetet med att förbättra kvaliteten i de många vattenområdena är intensivt.
– Det här är viktig kunskap, säger Ulf Mohlander på miljöförvaltningen i Stockholms stad. Staden funderar mycket över vilka insatser som är av störst betydelse i detta område där över 2 miljoner människor möter havet. Nu visar forskningen tydligt att vi inte kan hoppas på att det blir bättre av sig själv. Därmed måste vi fokusera på att på alla tillgängliga sätt minska tillförseln av fosfor från land.
– Det är viktigt att komma ihåg att fosforn har ett årligt kretslopp, avslutar Jakob Walve. Det hamnar alltid en mängd fosfor på bottnarna när den viktiga vårblomningen är över. Den fosforn kommer tillbaka till ytvattnet igen när stormarna blandar om. Att fosforhalterna ökar på hösten behöver därför inte nödvändigtvis betyda att det finns gamla lager av fosfor i området. Det kan lika gärna vara en del av det naturliga kretsloppet.
För mer information kontakta:
Jakob Walve, marinekolog och forskare
Stockholms universitet, Institutionen för ekologi miljö och botanik
073-270 2963, jakob.walve@su.se
Ulf Mohlander, miljöutredare
Miljöförvaltningen i Stockholms stad
08-508 28 830, ulf.mohlander@stockholm.se
Läs mer:
Slut på gamla synder – om fosforflöden i Stockholms innerskärgård, av Jakob Walve, ur rapporten Svelandskusten 2018
A Baltic Sea estuary as phosphorus source and sink, Walve, J., Sandberg, M., Larsson, U., and Lännergren, C.: Biogeosciences, 2017.
