Historik

Bild 1. Göran Wahlenberg och hans assistent vid riksröse 239 framför Salajekna i juli 1807.

Den tidigaste goda beskrivningen av en glaciär i Sverige gjordes av Göran Wahlenberg och gällde Sulitelmas glaciärer. Han besökte bl. a. Salajekna år 1807 och gjorde noggranna beskrivningar och avbildningar av vad han såg (se bild 1 och 2). Wahlenberg hade med sig ett mätbord i fält och beskrev ingående vad han såg. Hans teckningar och beskrivningar har ett mycket stort värde. Teckningarna visar att Salajekna då hade en storlek som var nära dess största utbredning sen istiden, dess s.k. Holocena maximum. Han beskriver dessutom att glaciären för oväsen, den mullrar och dånar. Glaciären kan möjligen ha varit i slutfasen av en snabb framryckning. Han utvecklade idéer om isens rörelse och att glaciären bestod av både snö och is. Han satte dock, i likhet med övriga nordiska forskare, inte glaciärerna i samband med den pågående debatten om hur landformer kommit till utanför fjällen. De första stegen mot en istidsteori skulle istället komma från Schweiz. År 1840 kom teorin i bokform med titeln Études sur les glaciers. Där beskriver Louiz Agassiz en is över hela Alperna och Jurabergen. Boken anses allmänt som istidsteorins genombrott, trots att idéerna ännu bara var i sin linda.

Bild 2. Längsprofil av Salajekna tecknad av Göran Wahlenberg efter hans besök år 1807. Han hade klart för sig att det fanns en övre snötäckt del som underlagrades av glaciäris och man kan också se moränryggar framför glaciären. Han trodde att skälet till dess uppbrutna överyta stod att finna i jordvärmens avsmältande effekt under isen och han har en mycket ingående beskrivning av hur han tänker sig att isblocken vrids och att istäcket småningom kollapsar vid fronten.
Bild 3. Den första sammanställningen och inventeringen kring svenska glaciärer gjordes inför den internationella geologkongressen som hölls i Stockholm år 1910. Boken publicerades i SGU:s rapportserie och heter Die gletscher Schwedens im jahre 1908. Arbetet är kapitelindelat och beskriver områdena Abisko-Kebnekaise, Sarek, Sulitelma, Storfjället och Helags-Sylarna. Författarna är Fredrik Svenonius som var statsgeolog och som dokumenterat glaciärerna i Kebnekaise och Abiskofjällen sedan 1880-talet, Axel Hamberg som sedan 1907 var professor i geografi vid Uppsala universitet och som beskrivit och arbetat vid glaciärerna i Sarek sedan 1895, Jonas Westman som arbetat med Sulitelmas glaciärer sedan 1897 och som gjorde en mycket grundläggande undersökning år 1908. Vidare beskrev statsgeologen Axel Gavelin glaciärerna i Storfjället efter att ha dokumenterat dem i samband med den geologiska kartläggningen 1896–97 samt en mer djuplodande studie av glaciärerna år 1908. Helags och Sylarna beskrev Fredrik Enquist efter en grundläggande dokumentation år 1908. Enquist var student vid Uppsala universitet och blev senare professor i geografi vid Göteborgs universitet. I sammanfattningen av detta monumentala verk så summeras antalet till 215–216 st, dvs en något lägre siffra än vad senare inventeringar har givit, vilket helt kan förklaras med att inventeringen inte var heltäckande samt att det ju inte fanns tillgång till flygbilder vilket senare inventeringar har baserats på. Kartan visar Helagsglaciären 1908.

I Sverige blev istidsteorin väl mottagen av namnkunniga geologer såsom Hampus von Post, Axel Erdmann och Otto Torell. Under 1850-talet gjorde de viktiga arbeten som visade att hela Skandinavien varit istäckt. Otto Torells insatser fick en stor internationell betydelse. På exkursioner och vid internationella möten beskrev han bl. a. rullstensåsars bildning och han hade avancerade idéer om hur inlandsisen hade rört sig fram i landskapet. Han beskrev en Baltisk isström som gått fram genom Bottenhavet och Östersjösänkan, en idé som står sig än idag. Torell reste mycket, han var på Island, Spetsbergen, Grönland och i Norge. Han fick därmed en mycket god geografisk överblick. Torell utvecklade Agassiz glacialmodell under 1860-talet och Torells föreläsning för Geologiska sällskapet i Berlin år 1875 brukar allmänt anses som glacialteorins slutgiltiga genombrott.

På 1870-talet påbörjades såväl topografisk som geologisk kartläggning av de svenska fjälltrakterna. Statsgeologen Fredrik Svenonius blev tidigt intresserad av glaciärer och besökte Salajekna år 1877. Han hade med sig Wahlenbergs beskrivning och kunde konstatera att "allt sloge förträffligt in". Bergstoppar etc. var lätta att känna igen. En sak hade dock förändrats: glaciären hade blivit betydligt tunnare. Detta är en viktig iakttagelse även om vi får sätta ett visst frågetecken vid den eftersom perspektivet i Wahlenbergs teckningar är ihopskjutet.

År 1897 besökte Svenonius åter Salajekna, nu i sällskap med en fotograferande student vid namn Jonas Westman. Denne tog en panoramabild från Riksröse 239 mot Salajekna, d.v.s. samma punkt som Wahlenberg gjort sin teckning ifrån. Glaciären stod nu bara några tiotal meter från den maximala Holocena utbredningen. Den hade alltså större utbredning 1897 än den haft 90 år tidigare. Glaciären var dessutom mycket uppsprucken i fronten, vilket tyder på en hög aktivitetsgrad hos glaciären.

På 1890-talet påbörjades även studier av glaciärerna i Sarek av Axel Hamberg som sedermera blev professor i geografi i Uppsala. De främsta arbetena gjorde han vid Mikkaglaciären i centrala Sarek. Hamberg var mycket insiktsfull. Han mätte isrörelse, sommaravsmältning (ablation) samt meteorologiska och hydrologiska parametrar. Hamberg utförde dessutom kartografiska arbeten, där glaciärerna kom att bli mycket viktiga inslag. Han gjorde specialkartor över glaciärfronter och dokumenterade glaciärernas läge fotografiskt (se bild 3, 4 och 5).

Hans W:son Ahlmann (se bild 6), vid Stockholms Högskola, började på 1910-talet intressera sig för glaciärer och arbetade på Kårsaglaciären i Abiskofjällen, glaciärer i Norge, Vatnajökull på Island, Nordostlandet och Grönland. Han fick därmed en regional överblick av läget och kunde konstatera att glaciärerna runt hela Norska Havet drog sig tillbaka. Det var publiceringen av denna insikt som gjorde honom internationellt mycket känd. Ahlmann arbetade dock även med glacialgeologi där han särskilt intresserade sig för relativa åldrar på landskapsformerna. Han beskrev bl. a. hur de nuvarande landformerna i fjällen är ett resultat av sen glacial och fluvial erosion och att den gamla ytan (ett s.k. peneplan) kan följas på de nuvarande topparna. Han förde ett snarlikt resonemang kring det glaciala landskapet i Antarktis, som han bedömde måste ha utformats före den nuvarande polära isens tillkomst.

Bild 4. På bilden ser vi Fredrik Enquist med sin kamera framför Helagsglaciären i augusti 1908. Fotograf okänd.
Bild 5. Axel Hambergs observatorium på Pårtetjåkkå sommaren 2008. Detta observatorium byggdes 1911. Fotograf: Per Holmlund.
Bild 6. Hans W:son Ahlmann på Harö i början av 1960-talet. Fotograf: Valter Schytt.

I ett arbete som heter Contribution to the physics of glaciers från 1935 inför Ahlmann det geofysiska indelningssystemet för glaciärer som är det alltjämt rådande, d.v.s. indelningen i tempererade, subpolära och högpolära isar. Han var också en av pionjärerna inom massbalansmätningar. Hans arbeten från Kårsaglaciären på 1920-talet gav en rad insikter som senare gav upphov till två doktoranders forskningsarbeten. Dessa doktorander var Carl Christian Wallén och Valter Schytt.

Bild 8. Valter Schytt i arktiska Kanada 1954. Fotograf okänd.
Bild 7. Valter Schytt på Kebnekaises sydtopp i augusti 1945. Fotograf: Gösta Walldén.

Wallén studerade energiutbytet över glaciärisen, dvs kopplingen mellan vädret och avsmältningen. Arbetet utfördes vid Kårsaglaciären mellan åren 1942 och 1948. Wallén kunde kvantifiera betydelsen av olika klimatparametrar såsom lufttemperatur, fuktighet, vind mm. Ahlmanns känsla för att denna glaciär inte var lämplig för massbalansmätningar i ett längre tidsperspektiv stärktes av Walléns arbeten. Han uppmuntrade nu sin student Valter Schytt att leta upp en lämplig glaciär för en långsiktig massbalansmätning i norra Sverige (se bild 7 och 8). Valet kom att falla på Storglaciären i Kebnekaise. Här fanns frontmätningar som sträckte sig tillbaka till 1897 och en fotografisk dokumentation från 1880-talet. Mätningarna vid Storglaciären kom igång våren 1946 och det hydrologiska året 1945/46 kom därmed att bli det första massbalansåret. Denna snart sjuttio år långa mätserie är den längsta och noggrannast i fält mätta massbalansserien i världen. Massbalansmätningarna på Storglaciären gav också förutsättningarna för Tarfalastationens tillkomst. Stationen byggdes upp successivt fram till 1961 då den officiellt invigdes som en forskningsstation under Stockholms universitet (se bild 9).

Under sextiotalet hade massbalansserien från Storglaciären hunnit bli två decennier lång och det började bli möjligt att utnyttja materialet statistiskt. Ett viktigt arbete var den koppling som Schytt gjorde mellan avsmältningen som en funktion av höjden och typen av klimat som glaciären befann sig i. Den s.k. ablationsgradienten etablerades i detta skede som ett mått på klimatets grad av kontinentalitet. Samtidigt med att detta arbete genomfördes hade intresset för globala sammanställningar av glaciärfrontsvariationer väckts. En föregångare till vad som nu heter World Glacier Monitoring Service bildades i Zürich. Det svenska observationsnätet utvidgades till att omfatta drygt 20 glaciärer. Se även Tarfala Data.

Bild 9. Tarfalastationen sommaren 2004. Fotograf: Per Holmlund.