Svenska glaciärer
Mikkaglaciären
År 1895 påbörjade Axel Hamberg sina Sarekstudier efter att ha blivit ombedd av Svenonius att kartera Sareks jöklar. Hamberg hade sin bakgrund i kemi och fysik och blev en framstående geolog inom kristallografi. Men Hamberg var knuten till Stockholms högskola och där stftade han bekantskap med flera inflytelserika och intresseväckande personer. Geologiprofessorn Gerard De Geer introducerad i bruket av fototeodoliter vilka skulle spela en stor roll i Hambergs fortsatta arbete. Fototeodoliter var den tidens främsta instrument för lite mer storskalig kartering. 1898 deltog Hamberg i Nathorsts Spetsbergsexpedition och kunde i samband med denna införskaffa en för tiden modern och mycket god teodolit som skulle nyttjas sedan i Sarek. Han disputerade för en doktorsgrad på Sarekarbeten år 1901 vid Uppsala universitet. År 1907 tillträdde Hamberg en professur i geografi vid Uppsala universitet vilket underlättade hans möjligheter att driva vidare och att finansiera sin Sarekforskning som kom att vidgas till att omfatta geovetenskap i vid betydelse.
Hamberg studerade och dokumenterade glaciärerna i Sarek främst mellan åren 1895 och 1905, men följde sedan upp flera av dessa studier fram till 1920-talet. De mest detaljerade mätningarna finns från Mikkaglaciären som han dokumenterade väl redan vid sitt första besök år 1895. Den glaciären fanns inte ens utritad på generalstabskartan som var helt nyutgiven. Detta är intressant också med tanke på att topografen Bucht hade bestigit Sarektjåkkå och ritat en karta åt Rabots där Mikkaglaciären måste ha funnits med, eftersom det var över denna då 9 km2 stora glaciär som leden gick.
Hamberg mätte glaciärens isrörelse, avsmältning och storleksförändring. Han gjorde dessutom isdjupsuppskattningar baserat på avsmältning och isrörelse. Med dagens vetskap om isdjupet kan man konstatera att glaciären vid tidpunkten för Hambergs mätningar var stadd i kraftig tillväxt. Den årliga produktionen av is i dess övre del var långt mycket större än den ismängd som passerade en rörelseprofil på tungan. När isrörelsen mättes senast 2008–09 så uppvisar den samma brist på jämvikt med massbalansen som går att utläsa i Hambergs mätningar, men nu är orsaken en annan. En stor flack yta ovan denna profil har övergått från att vara ett ackumulationsområde till att bli ett ablationsområde och istemperaturen har därmed sjunkit och gjort isen styvare. Isen däms av denna kalla is och glaciärfronten får allt mindre tillskott av is och blir istället brantare och kortare.
I maj 1983 besökte jag och några medarbetare Mikkaglaciären för att utföra massbalansmätningar och isdjupsmätningar. Arméns helikopterskola flög oss in till glaciären där vi fick två hektiska dygn på oss att arbeta. Ett skäl till att vi valde just Mikkaglaciären var att mitt doktorsarbete behandlade hur vatten dräneras genom glaciärer och jag hade Storglaciären som mitt främsta studieobjekt, men under 1960 talet hade en mycket omfattande och välgjord studie av just detta på Mikkaglaciären utförts av Torsten Stenborg vid Uppsala universitet. Hans empiriskt framtagna modell var svår att förstå teoretiskt. Arbetet 1983 klargjorde dock dessa frågetecken och Stenborgs arbeten visade sig passa utmärkt väl in i gällande teorier. Stenborgs arbeten visade att istungan dränerades av två helt separata dräneringssytem, medan teorin bara föreskrev ett dräneringssystem. Konstigheten visade sig ligga i isytans topografi som tvingade bottenvattnet i två olika riktningar. Glaciärens västra sida får ett rikt tillskott av snö från laviner och tidigare även från en liten glaciär på Mikkatjåkkå, medan den östra sidan går mot det flackare Matutjåkkå som inte på samma sätt bidrar till isens massuppbyggnad. Isen är därför högre i väster än i öster och detta påverkar hur vattnet rinner inne i isen.
Reträtthastigheten är idag 20–30 meter per år vilket innebär att på bara några få år så förändras frontens utseende ganska dramatiskt. Om avsmältningen fortskrider som nu eller ökar så kommer glaciären att delas i två mindre glaciärer där den större skulle utgöras av den mot Mikkatjåkkå och Vargtoppen liggande ackumulationsområdet medan den östliga delen mot Svarta spetsen kommer att bli en mycket liten glaciär.
Bild 1. Mikkaglaciären har minskat väldigt mycket i utbredning under de drygt 100 år som har gått mellan fotogarferingarna. När Axel Hamberg fotograferade det övre panoramat den 14 augusti 1907 täckte glaciären en yta på 8,8 km2 och idag är den knappt 7 km2. Fronten har blivit 1,5 km kortare och dessutom har det lilla tillskottet från Mikkatjåkkå helt försvunnit. Det undre panoramat är fotograferat den 14 augusti 2008.
Bild 2. Mikkaglaciärens ackumulationsområde den 30 augusti 1993. Partiet i förgrunden spelar en stor roll för att reglera isflödet ner till glaciärens front. Senare års kraftiga avsmältning har lite paradoxalt inneburit att glaciären har blivit kallare och därmed lite trögare i sin isrörelse. Detta har bidragit till att istungan nu blir 20–30 meter kortare för varje år.
Bild 3. När man ser Mikkaglaciärens moränryggar som speglar dess utbredning för 100 år sedan så får man en bra känsla för den oerhörda volymsminskning som har skett. Foto 29 april 2010.
Bild 4. Mikkaglaciären har haft en mycket stabil reträtthastighet med ca 15 meter per år genom hela 1900-talet. Under 2000-talet har reträtthastigheten ökat till nära det dubbla.
Bild 5. Mikkaglaciären i det centrala Sarekmassivet. Uppe till höger syns Sareks Stortopp och Sydtopp och fjället till vänster är Mikkatjåkkå. Foto i september 2000.